om att må bra

Jag äter inte produkter som är gjorda av djur eller kommer från djur främst av etiska skäl, eller kort sagt för djurens skull. Men att äta kött är inte bara taskigt mot djuren utan även galet dåligt för miljön, väldigt dåligt för kroppen och hälsan, och bidrar dessutom till svälten i världen. (Men allt detta vill ju inte kött-och mjölkföretagen att vi ska veta, de jobbar hårt för att odla myten om djurprodukternas förträfflighet och använder fantasisummor till reklam för att få oss att fortsätta konsumera djur och vätskor från djur.)

Om detta kan man läsa mer på sajten www.kottfrimandag.se

Jag har inte hunnit kolla in den så jättemycket, men tycker att det är superbra att det dyker upp ställen där de som äter kött kan få konkreta tips och information. Att låta bli att äta djur en gång i veckan gör STOR skillnad, och man behöver inte vara eller bli vegetarian eller vegan för att äta djurfri mat då och då eller ofta. Man behöver inte ens kalla det vegetarisk eller vegansk mat utan bara mat :)

Jag har själv upplevt stora skillnader i mitt mående sen jag la om min kost. Mina eksem har blivit mycket bättre, mitt krånglande öga likaså, jag är (i princip) ALDRIG dålig i magen, har i princip aldrig ont i huvet, känner mig piggare, går inte upp i vikt trots att jag äter mer. Jag har också läst mycket, både vetenskapliga artiklar och personliga berättelser från människor som provat, om vilka andra otroliga hälsofördelar som det ger och kan ge att skippa sånt som kommer från djur.

En väldigt inspirerande sida är www.thekindlife.com som Alicia Silverstone skapat, den hänger ihop med hennes väldigt fina och lättlästa bok The Kind Diet. Går man in på hemsidan kan man klicka på "Success stories" och läsa sida upp och sida ner om människor som blivit mycket bättre eller tillfrisknat helt från åkommor som migrän, allergier, tarmsjukdomar, astma, smärtsjukdomar, till och med MS och vissa cancerformer, enbart genom att lägga om sin kost! Det låter kanske för bra för att vara sant, men jag tvivlar inte en sekund på matens inverkan på vår hälsa och ohälsa, för jag har själv upplevt stora förändringar. Och jag är dessutom väldigt sällan sjuk (peppar peppar osv.)

Jag tycker också att det är synd att västerländsk sjukvård och läkarna som utövar denna vård i så hög grad bortser från matens koppling till kroppens mående. Fokus ligger på vikten och fetma, men man verkar inte ha kunskapen om att en smal människa skulle kunna bli friskare genom att äta annorlunda, eller att många kan uppleva stora hälsovinster genom att sluta med exempelvis mjölkprodukter fast man inte är allergisk. "Här, antibiotika, kortison, kemiska preparat, mediciner med extrema biverkningar" sa man till mig under alla år jag sprang hos läkare för mina hudproblem, och allt bara återkom hela tiden. Sen träffade jag en privat hudläkare med mottagning i sitt hem som sa åt mig att sluta med mjölkprodukter, jag gjorde det, och förändringen var total - ett av mina två kroniska (!) eksem är idag helt borta (men återkommer så fort jag äter mjölkprodukter och annat skräp. Jag provade innan jag blev vegan).
Hon var den första i en lång rad läkare som ens frågade vad jag åt.

Jag tänkte bara skriva ett kort inlägg och tipsa om en sajt, men jag blir så engagerad av det här. Många människor i min omgivning har olika åkommor, krämpor och sjukdomar, både lättare sådana och svåra sådana som påverkar hela deras liv negativt. Jag känner ofta att jag skulle vilja tipsa dem om allt detta och berätta om allt som jag har läst och upplevt, men känner någon slags rädsla över att människor ska tro att jag enbart är ute efter att "alla människor ska bli veganer" (för djurens skull). Nu har jag skrivit av mig lite i alla fall.

Kärlek och fred! /// Sara

Home alone

Jag är ensam hemma, och det har varit en bra helg, och bäst av allt är att den inte är slut än. Ikväll blir det julbord i Bygdsiljum och jag ska äta ihjäl mig. Igår hade jag och Vanessa kioskvältarrulle/James Cameron/mastodontfilms-maraton och såg både Avatar och Titanic efter varandra. Vi åt paella och valnötsbröd med tapenad och drack glögg, åt pepparkakor, chips och choklad. Och drack några obligatoriska koppar te. Sen var vi mätta.

I fredags var jag ledig och själv hela dagen, skön skön dag. Gjorde maffig mat och hade tv-dinner framför idolfinalen. Tror aldrig jag sett den mol allen. Men det gjorde ingenting. Jag pratade ju en liten stund i telefon, icke att förringa.

Sen ska bara nästa vecka avverkas och sen får jag fara till Boden. Och vara ledig en. hel. vecka. Jag föreställer mig hur allting ska bli och får höga förväntningar, och det är nog aldrig bra, ska tagga ner lite. Men längtar ändå. Det är för långt mellan gångerna.

Jul, på ett nytt ställe, utan en människa som varit med alla. andra. jular. Alla.

Men jag får träffa alla viktiga som är kvar. Tack och lov för det. Snart ses vi!

Kycklingar

Kycklingar. Såna där små, gula, söta. Såna där mjuka, duniga, fjuniga som trippar omkring och säger pip, pip.

En stor kvarn. Typ en sån man kan mala kaffe, nötter eller mjöl i. Eller köttfärs, för den delen. Stor, kall, skoningslös kvarn.

Ett rullband.

Varje dag i Sverige läggs 15 000 små gula söta kycklingar på rullband och åker ner - levande - i en kvarn och blir malda till döds.

Jag säger det igen: 15000. Varje dag. I Sverige.

Varför görs då detta? Jo, kycklingarna som blir levande nermalda är pojkar och kommer inte att kunna lägga några ägg. (Läs: Det går inte att tjäna några pengar på dem.) De blir alltså bortsorterade från flickkycklingarna och dödade för att de inte är till någon nytta.

Detta innebär, att om man äter och/eller köper ägg så stödjer man detta tillvägagångssätt. Och det gäller oavsett om man köper burägg, ägg från "frigående" höns eller KRAV-ägg, för tillvägagångssättet med dödade pojkkycklingar är detsamma med alla ägg. Så är det.

Köpa/äta ägg = bidra till nermalning av levande kycklingar.

Många verkar tycka att det är något extremt över att till och med välja bort att äta ägg. Det är som att vissa har förståelse för att man inte äter kött, eftersom det är något uppenbart dött, men inte för sitt liv kan förstå varför man inte äter ägg "som är så naturligt och inte medför att någon dör". Se ovan, säger jag.

Det jag tycker är extremt är inte att välja bort animaliska produkter, utan att fortsätta äta dem fastän man vet vad det är man bidrar till.

"Jaha, då blir det inga pannkakor för dig" har jag fått höra, och det kanske är vad man tänker om man börjar fundera på att själv utesluta ägg, att man måste sluta äta allt som vanligtvis innehåller det. Men så är det inte alls. Pannkakor/plättar och all bakning, tex muffins och sockerkaka går utmärkt att göra utan ägg. Så den ursäkten kan man inte använda. Det enda undantag jag kan komma på är stekt ägg/kokt ägg, men å andra sidan: 15 000 liv per dag för att man ska få fortsätta äta sitt stekta eller kokta ägg..?

Jag ska avsluta med en länk och ett citat. Länken är till Ninas blogg, där man hittar en utmärkt guide till bakning utan ägg (se rubrikerna till vänster).

Citatet kommer från en diskussion på Facebook, från en för mig okänd person som heter Majja Solanas:

"Djurprodukter innebär alltid lidande och död, det är ofrånkomligt. Och det är inget vi veganer hittat på för att framstå som bättre människor då vi valt bort detta i vårat liv. Det är den hårda verkligheten, vare sig vi talar om det eller inte."

kaffe och film

Jag har sett en film ikväll där två veganer spelar huvudrollerna: "Brothers". Tobey Maguire och Natalie Portman är båda veganer, och filmen var bra, mycket mer engagerande och gripande än vad jag trodde att den skulle vara. Detta har troligtvis ingenting att göra med skådelspelarnas kostvanor, det var mer tänkt som kuriosa.

Jag dricker mycket sällan kaffe nuförtiden, men i helgen blev det både en och tre latte på Icas sojamjölk som jag aldrig köpt förut - jag köper nämligen mycket sällan sojamjölk - och det var gott med en Delicatoboll till. Aah. Mmm.

Imorgon inleds min sista arbetsvecka på fina arbetsplatsen, och på tisdag far jag mot Hömyrfors där jag ska spendera ett par dar med min rara moster. Det blir fint tror jag. Längtar till den där lilla byn där min mamma och min mormor och min morfar växte upp, och där mormors mor gjorde så mycket hon kunde av det lilla hon hade för att alla skulle bli mätta. Vackra, älskade Hömyrfors.

Jag har varit vaken i ungefär tolv timmar nu så jag kan ju fetglömma det där med att kunna sova inom de närmaste tre timmarna, typ. Jag får läsa lite "Luftslottet som sprängdes" i väntan på John B. Och dricka en kopp te. Och vara trött som sattan på jobbet imorgon.

Jag hoppas att det blir...

...såhär. Minus kaniner i bur och hästar som står i spiltor.

Mamma

Jag har försökt börja på det här blogginlägget många gånger. Ibland har det blivit några rader, andra gånger inte mer än ett tomt stirrande på den vita rutan.

Min mamma dog den 15 april. Därför har det varit svårt att skriva. Jag kan ju inte låtsas som ingenting, det vill jag inte heller, men vad skriver man första gången efter att någon så älskad och viktig försvunnit? När livet förändrats så drastiskt. När man varit så ledsen, så förtvivlad, så desorienterad och upptagen av att komma på rätt köl igen, åtminstone huvudet upp och fötterna ner.

"Vad skriver man när ord inte är tillräckliga, hur många och väl valda de än är? Oavsett ordföljden, stavelsernas rytm, textens nyanser och förmåga att fånga intresset hos den som ser bokstäverna så är uppgiften omöjlig - livet nu är ett annat liv samtidigt som det är vad det alltid har varit - och i den komplexiteten ligger utopin: Det går inte att beskriva vad som hänt, förklara hur det känns, för jag förstår det inte själv ibland. Och känslan är helt ny, livets förutsättningar för alltid förändrade och förlusten totalt obeskrivbar, så jag ska inte ens försöka."

Stycket ovan skrev jag för flera månader sen tror jag. Sen blev det inte mer.

Samtidigt ska det sägas att jag mår bra. Och har gjort hela tiden. Så bra man kan må när någon nära har dött, tror jag. Jag upplever en normal sorgeprocess skulle jag tro. Jag känner livslust och framtidstro. Men det är bedrövligt och sorgligt och tomt och tråkigt ändå. Och orättvist och synd om mig också, även om de känslorna är väldigt sällsynta. Det är ett spektrum av känslor som verkligen sträcker sig som längs en berg- och dalbana.

Min mamma var så bra. Och hon betydde och betyder så otroligt mycket för mig. Hon var som en trygg hamn att alltid återvända till, ja det kanske alla mammor är. Hon var som livets förutsättning, både bokstavligen - jag hade ju inte funnits utan henne - men framförallt för att hon alltid fanns där i mitt liv, oavsett om allt annat i mitt liv förändrades så var hon kvar. Nu är hon inte det. Och det känns så himla jobbigt. Får jag leva ett långt liv så är det många år, så många år utan henne. Fattar inte hur jag ska klara det, men jag kommer ju klara det, för att jag måste det.

Ja, bra var hon, givetvis med sina fel och brister, men bra. Jag har henne att tacka för så himla mycket. Älskade mamma. Och sen känns det så jävligt för hennes skull, för hon ville leva, hon ville inte bli bara 61, hon ville gå i pension och bli mormor och plocka bär många somrar till. Och se Rom. Och hon ville fortsätta vara med oss, med mig och min syster, följa oss genom livet och fira högtider med oss och dela vardagliga stunder med oss framför tvn i en fåtölj där hon kunde luta sig bakåt och vila ryggen och ha stöd för benen och de onda knäna. Hon hade velat ringa till mig varje dag fortfarande och alla dagar framöver men det fick hon inte, hon var tvungen att lämna oss och jag hoppas innerligt att det var för att någon behövde henne bättre. Kanske alla barn i himlen som inte fick bli vuxna här, för min mamma var helt fantastisk med barn. Hon charmade dem och blev kompis med dem. Så kanske gör hon det nu, och plockar hallon med Gun-Britt i himlens hallonskog, och har Kia och Ruffa med sig. Allt som tröstar funkar, och den tanken är för mig väldigt tröstande. Så jag hoppas på en traditionell himmel där allt är bra och där mamma är tills jag kommer dit. Som när Skorpan och Jonatan träffas igen i Nangijala. Jag grinar alltid till den filmscenen.

Det finns så mycket att säga, men nu har jag skrivit nåt i alla fall.

Mamma. Jag saknar dig, jag älskar dig.

Sagt och hört på jobbet

"Jag längtar till sommaren."

"Och jag längtar till min ursprungsplanet."


Och så den här. Jag gillar den. Hade gärna suttit som han i videon, och klinkat en stund. Jag hade också gärna haft leksaker som fick liv, det drömde jag om när jag var liten. Tror inte det fanns nånting jag så intensivt önskade som att pappas gamla nallebjörn skulle börja leva. Har ett minne av att jag sitter i framsätet på bilen och är lur på att nallebjörnen i baksätet säkert rör på sig när jag inte ser, så jag försöker vända mig om jättesnabbt för att komma på honom med att leva. Gud så rart. Jag gjorde likadant när jag gick ut ur mitt rum, trodde att leksakerna började leva när jag stängde dörren om dem så slängde upp dörren såfort jag stängt den, för att komma på dem. Jag hade rik och livlig fantasi när jag var liten. Och en lycklig barndom.

När jag blev ett större barn var det enda som rörde sig i min fantasi berättelser. Det var i princip allt jag tänkte på, hela historier med tillhörande miljöer och karaktärer vars personligheter, förehavanden och egenskaper skulle funderas ut. Ibland skrev jag ner berättelserna, men oftast blev det bara ett evigt fantiserande tills jag blev less på en historia och kom på en ny och bättre.

Jag vet inte om jag fantiserar så mycket längre. Men jag tänker ofta på formuleringar har jag märkt. Jag gillar formuleringar. Och att pilla i dem. Det tyckte jag nog inte då, men såhär i efterhand kan jag säga att bland det bästa med hela pluggtiden var att få sitta och pilla med formuleringar, och till sist få till ett flyt i texten och den viktiga röda tråden. Men det tyckte jag i och för sig sällan att jag fick till. Inget man skriver är nånsin så bra som när man läser det långt senare.

Jag har bjudit pappa på linssoppa idag. Suttit och pillat med formuleringar i ett DR-dokument. Varit på DR-möte. Imorgon ska jag äta mer soppa, morotsdito med Essa, och sen jobba. En natt till, och sen blir det Boden. Kära, älskade människor där.

Och apropå formuleringar så är det ibland svårt att formulera ett avslut. Som nu till exempel.

himmelsk smak av soltorkad tomat

Jag äter mycket godare mat nu än innan jag började käka veganskt, har jag kommit på. När jag var vegetarian (vilket jag ju egentligen inte var då jag käkade fisk så det stod härliga till - speciesist javisst) bestod min kost huvudsakligen av tre saker: mjölkprodukter, fisk och halvfabrikat. Jag åt knappt grönsaker och definitivt inga baljväxter, och min matlagningskonst var på nivån steka upp en produkt och koka nånting till. Jag var vegetarian för djurens skull men kan såhär i efterhand undra hur pass mycket djuren egentligen blev hjälpta under dessa år, då jag utan särskilt dåligt samvete fortsatte stoppa i mig döda djur av endast en sort, ägg- och mjölkfyllda produkter (högst troligt ägg från burhöns) och kroppsvätskor från instängda och bestulna (och sedermera slaktade) mammor och barn.

Ja det var väl nån stackars gris och några broilers som blev förskonade under min vegetariska period, alltid nåt. Och sen kanske jag inte hade blivit vegan om jag inte tagit de där stegen till att börja med, alla resor börjar med ett steg osv. Och om en köttis skulle byta några biffar mot äggiga halvfabrikat skulle jag (och kosläktet) jubla, så jag kanske inte ska vara så hård mot mitt dåvarande vegetariska jag. Det var bättre än att göra ingenting. Och så är det alltid lätt att vara efterklok. Nu vet jag så mycket om hur djuren har det och har funderat på hela grejen ur andra perspektiv (etik, djurrätt, makt, förtryck, filosofiskt), tror inte jag hade särskilt mycket kunskap då och var väl som många är generellt - okunniga och oerhört benägna att blunda för det som är jobbigt och fortsätta tugga på det som smakar gott.

God mat ja, det var det jag började skriva. Jag äter mycket godare mat nu. Om det beror på att vegankäk generellt sett är godare än tillagade djur låter jag vara osagt (tycke och smak är ju som bekant ändå högst individuellt), och förresten är hela "för att det är gott"-grejen enligt mig mest tröttsam och intetsägande. Att äta djur får smaka hur gott som helst, vi har ändå ett val, och alla köttisar gör val dom också även om många inte tänker på det. Om stekt hund vore gott, skulle du...? Nähä, inte det. Stekt bebis då, någon - om det var gott? Nähäpp.

Jag tror helt enkelt att min mat är godare nu för att jag nuförtiden lagar mat. Gör grejer som jag är övertygad om att jag aldrig idats (bra ord) göra om jag haft den bekväma vägen att tillgå, med alla genvägar och snabba lösningar i form av produkter som köttisar efterfrågar. Typ majonnäs, tårta, svampstuvning, pålägg, såser och dressingar och röror, pizza och köttbullar skulle jag aldrig ställt mig och gjort för ett par år sen. För att inte tala om att lägga in sill (aubergine alltså...). Så det är bra. Jag har lärt mig laga mat. (Duktig idiot.) Men det är klart att jag ändå drömmer om en tillvaro där det veganska utbudet är större, billigare och mer lättillgängligt, och nån gång kommer vi nog dit. Kanske om jävligt länge, men ändå. Och detta ökade utbud kommer gå hand i hand med ett minskat lidande för djuren. Halleluja!

(Förresten finns det här ett blogginlägg om just önskan efter fler alternativ.)

Anyway, all denna tankeverksamhet sattes igång av att jag tog en tugga av detta, receptet längst ner. Helt jävla sjukt gott på macka eller med sked.

Jag, sen sist.

Jag har ändrat och grejat. Vet inte om det kommer att öka inspirationen, men man kan ju hoppas. Eller en kan ju hoppas, som ordförande M skulle ha sagt. Graden av konsekvens imponerar på mig, när vissa inte bara använder "en" istället för "man" i text utan även i tal. Coolt. Han hade även konsekvent skrivit "hen" på en tenta men det fattade jag inte riktigt. En kan inte förstå allt.

Jag är rätt mycket med dem nu. Vi ska anordna en vegomässa i maj och jag har tagit på mig att ringa en massa. Har nog inte riktigt insett vidden av allt arbete denna mässa kommer innebära. Jag är naiv, pepp, bävar, ångrar och ser fram emot.

Jag kallar mig vegan nu. En inte än så supernoga vegan som ibland gör små undantag. Egentligen är väl inte en benämning eller stämpel så särdeles viktig, men det känns bra att slå fast - om inte annat för mig själv - att detta är grundtillståndet, där jag vill vara, och allt annat är undantag, felsteg, återfall, synderi, grupptryck eller allmän förvirring.
Idag har jag grillat korv till lunch och ätit trerätters till middag: kavring med dillmajonnäs och svart caviart, filé (minns inte vad den var gjord på, men det var en sån där dyr, god, köttlik) med pepparsås och klyftpotatis och till efterrätt morotsmuffins, vilket låter hälsosamt trist men inte är nåt annat än morotskaka i muffinsformar - häpp! Anyway, uppoffring my ass. Den 29 november ligger mellan två födelsedagar och blev min veganska födelsedag, och jag hoppas att jag kommer fira den resten av livet. Men en får se. En får ta en dag i taget. (Det känns ju skitskumt det där med "en". Jag fortsätter nog att upprätthålla förtrycket och använda "man".)

Jag tror ibland (men mer och mer sällan) att min sista stund är kommen. Jävligt fånigt av mig.

Jag har blivit en sucker för folkmusik. Fioler, karlar med tofs, dragspel och allmän klämkäckighet. Den här är så fin fast här spelar dom den alldeles för snabbt. Kolla in glasögonen och den imponerande mustaschen.

Jag har tandvärk och har börjat med raw food lite smått.

Sådär, det var nog allt för tryck och allmän beskådan.