Sagt och hört på jobbet

"Jag längtar till sommaren."

"Och jag längtar till min ursprungsplanet."


Och så den här. Jag gillar den. Hade gärna suttit som han i videon, och klinkat en stund. Jag hade också gärna haft leksaker som fick liv, det drömde jag om när jag var liten. Tror inte det fanns nånting jag så intensivt önskade som att pappas gamla nallebjörn skulle börja leva. Har ett minne av att jag sitter i framsätet på bilen och är lur på att nallebjörnen i baksätet säkert rör på sig när jag inte ser, så jag försöker vända mig om jättesnabbt för att komma på honom med att leva. Gud så rart. Jag gjorde likadant när jag gick ut ur mitt rum, trodde att leksakerna började leva när jag stängde dörren om dem så slängde upp dörren såfort jag stängt den, för att komma på dem. Jag hade rik och livlig fantasi när jag var liten. Och en lycklig barndom.

När jag blev ett större barn var det enda som rörde sig i min fantasi berättelser. Det var i princip allt jag tänkte på, hela historier med tillhörande miljöer och karaktärer vars personligheter, förehavanden och egenskaper skulle funderas ut. Ibland skrev jag ner berättelserna, men oftast blev det bara ett evigt fantiserande tills jag blev less på en historia och kom på en ny och bättre.

Jag vet inte om jag fantiserar så mycket längre. Men jag tänker ofta på formuleringar har jag märkt. Jag gillar formuleringar. Och att pilla i dem. Det tyckte jag nog inte då, men såhär i efterhand kan jag säga att bland det bästa med hela pluggtiden var att få sitta och pilla med formuleringar, och till sist få till ett flyt i texten och den viktiga röda tråden. Men det tyckte jag i och för sig sällan att jag fick till. Inget man skriver är nånsin så bra som när man läser det långt senare.

Jag har bjudit pappa på linssoppa idag. Suttit och pillat med formuleringar i ett DR-dokument. Varit på DR-möte. Imorgon ska jag äta mer soppa, morotsdito med Essa, och sen jobba. En natt till, och sen blir det Boden. Kära, älskade människor där.

Och apropå formuleringar så är det ibland svårt att formulera ett avslut. Som nu till exempel.

himmelsk smak av soltorkad tomat

Jag äter mycket godare mat nu än innan jag började käka veganskt, har jag kommit på. När jag var vegetarian (vilket jag ju egentligen inte var då jag käkade fisk så det stod härliga till - speciesist javisst) bestod min kost huvudsakligen av tre saker: mjölkprodukter, fisk och halvfabrikat. Jag åt knappt grönsaker och definitivt inga baljväxter, och min matlagningskonst var på nivån steka upp en produkt och koka nånting till. Jag var vegetarian för djurens skull men kan såhär i efterhand undra hur pass mycket djuren egentligen blev hjälpta under dessa år, då jag utan särskilt dåligt samvete fortsatte stoppa i mig döda djur av endast en sort, ägg- och mjölkfyllda produkter (högst troligt ägg från burhöns) och kroppsvätskor från instängda och bestulna (och sedermera slaktade) mammor och barn.

Ja det var väl nån stackars gris och några broilers som blev förskonade under min vegetariska period, alltid nåt. Och sen kanske jag inte hade blivit vegan om jag inte tagit de där stegen till att börja med, alla resor börjar med ett steg osv. Och om en köttis skulle byta några biffar mot äggiga halvfabrikat skulle jag (och kosläktet) jubla, så jag kanske inte ska vara så hård mot mitt dåvarande vegetariska jag. Det var bättre än att göra ingenting. Och så är det alltid lätt att vara efterklok. Nu vet jag så mycket om hur djuren har det och har funderat på hela grejen ur andra perspektiv (etik, djurrätt, makt, förtryck, filosofiskt), tror inte jag hade särskilt mycket kunskap då och var väl som många är generellt - okunniga och oerhört benägna att blunda för det som är jobbigt och fortsätta tugga på det som smakar gott.

God mat ja, det var det jag började skriva. Jag äter mycket godare mat nu. Om det beror på att vegankäk generellt sett är godare än tillagade djur låter jag vara osagt (tycke och smak är ju som bekant ändå högst individuellt), och förresten är hela "för att det är gott"-grejen enligt mig mest tröttsam och intetsägande. Att äta djur får smaka hur gott som helst, vi har ändå ett val, och alla köttisar gör val dom också även om många inte tänker på det. Om stekt hund vore gott, skulle du...? Nähä, inte det. Stekt bebis då, någon - om det var gott? Nähäpp.

Jag tror helt enkelt att min mat är godare nu för att jag nuförtiden lagar mat. Gör grejer som jag är övertygad om att jag aldrig idats (bra ord) göra om jag haft den bekväma vägen att tillgå, med alla genvägar och snabba lösningar i form av produkter som köttisar efterfrågar. Typ majonnäs, tårta, svampstuvning, pålägg, såser och dressingar och röror, pizza och köttbullar skulle jag aldrig ställt mig och gjort för ett par år sen. För att inte tala om att lägga in sill (aubergine alltså...). Så det är bra. Jag har lärt mig laga mat. (Duktig idiot.) Men det är klart att jag ändå drömmer om en tillvaro där det veganska utbudet är större, billigare och mer lättillgängligt, och nån gång kommer vi nog dit. Kanske om jävligt länge, men ändå. Och detta ökade utbud kommer gå hand i hand med ett minskat lidande för djuren. Halleluja!

(Förresten finns det här ett blogginlägg om just önskan efter fler alternativ.)

Anyway, all denna tankeverksamhet sattes igång av att jag tog en tugga av detta, receptet längst ner. Helt jävla sjukt gott på macka eller med sked.

Jag, sen sist.

Jag har ändrat och grejat. Vet inte om det kommer att öka inspirationen, men man kan ju hoppas. Eller en kan ju hoppas, som ordförande M skulle ha sagt. Graden av konsekvens imponerar på mig, när vissa inte bara använder "en" istället för "man" i text utan även i tal. Coolt. Han hade även konsekvent skrivit "hen" på en tenta men det fattade jag inte riktigt. En kan inte förstå allt.

Jag är rätt mycket med dem nu. Vi ska anordna en vegomässa i maj och jag har tagit på mig att ringa en massa. Har nog inte riktigt insett vidden av allt arbete denna mässa kommer innebära. Jag är naiv, pepp, bävar, ångrar och ser fram emot.

Jag kallar mig vegan nu. En inte än så supernoga vegan som ibland gör små undantag. Egentligen är väl inte en benämning eller stämpel så särdeles viktig, men det känns bra att slå fast - om inte annat för mig själv - att detta är grundtillståndet, där jag vill vara, och allt annat är undantag, felsteg, återfall, synderi, grupptryck eller allmän förvirring.
Idag har jag grillat korv till lunch och ätit trerätters till middag: kavring med dillmajonnäs och svart caviart, filé (minns inte vad den var gjord på, men det var en sån där dyr, god, köttlik) med pepparsås och klyftpotatis och till efterrätt morotsmuffins, vilket låter hälsosamt trist men inte är nåt annat än morotskaka i muffinsformar - häpp! Anyway, uppoffring my ass. Den 29 november ligger mellan två födelsedagar och blev min veganska födelsedag, och jag hoppas att jag kommer fira den resten av livet. Men en får se. En får ta en dag i taget. (Det känns ju skitskumt det där med "en". Jag fortsätter nog att upprätthålla förtrycket och använda "man".)

Jag tror ibland (men mer och mer sällan) att min sista stund är kommen. Jävligt fånigt av mig.

Jag har blivit en sucker för folkmusik. Fioler, karlar med tofs, dragspel och allmän klämkäckighet. Den här är så fin fast här spelar dom den alldeles för snabbt. Kolla in glasögonen och den imponerande mustaschen.

Jag har tandvärk och har börjat med raw food lite smått.

Sådär, det var nog allt för tryck och allmän beskådan.