Om kramar och skrivprinciper som fallit i glömska

Jag har ett jobb där man får kramar. Jag säger det igen - ett jobb där man får kramar. På mitt jobb kan man även höja volymen när det kommer en bra plåga på radion, det gjorde jag igår och blev lite gladare av bara det, i ögonblicket därefter fick jag en kram utan någon anledning alls (alltså, utan någon anledning alls) och någon minut senare ytterligare en av en annan människa. Inte en hälsningskram eller en hejdåkram eller fanvadjagälskardigkram utan en kram bara sådär, som gör gott, kanske särskilt gott för att den är oväntad och man inte gjort ett dyft för att förtjäna den.

Alltså, det kanske är att gå långt och bli lite väl djup och överanalyserande, men det känns som ett slags uttryck för ett människovärde som består oavsett prestation, handlingar och allt sånt tjafs. Inte bara mitt värde menar jag, utan alla människors, alla varelsers. Alla förtjänar en kram, bara genom att finnas till. Tyvärr är det sällsynt, åtminstone upplever jag det så, med sånt här kramande i andra sociala sammanhang. Det är barnen, de älskande tu och de på mitt jobb, om man nu får generalisera. Och det får man ju. Jag är glad för de jag får möta och det jag får uppleva på mitt jobb (där man även kan få höra att man är söt, har en fin jumper - ett roligt ord som min moster skulle använt, fast hon skulle sagt att den var fräsig - eller ser ut som en fotomodell (!). Frekvensen för sådana komplimanger är betydligt högre på denna välsignade arbetsplats än på andra arenor i mitt liv.) - tack för det.

För övrigt verkar jag ha tappat kunskaperna om de och dem, hjälp mig Essa! En lektion ikväll efter pajen?

"Det är en sån härlig dag idag. Jag känner mig så glad." Hur ofta säger man det? Det är också något som sägs på mitt jobb. Allt är inte bara ångest, minsann.