kaffe och film

Jag har sett en film ikväll där två veganer spelar huvudrollerna: "Brothers". Tobey Maguire och Natalie Portman är båda veganer, och filmen var bra, mycket mer engagerande och gripande än vad jag trodde att den skulle vara. Detta har troligtvis ingenting att göra med skådelspelarnas kostvanor, det var mer tänkt som kuriosa.

Jag dricker mycket sällan kaffe nuförtiden, men i helgen blev det både en och tre latte på Icas sojamjölk som jag aldrig köpt förut - jag köper nämligen mycket sällan sojamjölk - och det var gott med en Delicatoboll till. Aah. Mmm.

Imorgon inleds min sista arbetsvecka på fina arbetsplatsen, och på tisdag far jag mot Hömyrfors där jag ska spendera ett par dar med min rara moster. Det blir fint tror jag. Längtar till den där lilla byn där min mamma och min mormor och min morfar växte upp, och där mormors mor gjorde så mycket hon kunde av det lilla hon hade för att alla skulle bli mätta. Vackra, älskade Hömyrfors.

Jag har varit vaken i ungefär tolv timmar nu så jag kan ju fetglömma det där med att kunna sova inom de närmaste tre timmarna, typ. Jag får läsa lite "Luftslottet som sprängdes" i väntan på John B. Och dricka en kopp te. Och vara trött som sattan på jobbet imorgon.

Jag hoppas att det blir...

...såhär. Minus kaniner i bur och hästar som står i spiltor.

Mamma

Jag har försökt börja på det här blogginlägget många gånger. Ibland har det blivit några rader, andra gånger inte mer än ett tomt stirrande på den vita rutan.

Min mamma dog den 15 april. Därför har det varit svårt att skriva. Jag kan ju inte låtsas som ingenting, det vill jag inte heller, men vad skriver man första gången efter att någon så älskad och viktig försvunnit? När livet förändrats så drastiskt. När man varit så ledsen, så förtvivlad, så desorienterad och upptagen av att komma på rätt köl igen, åtminstone huvudet upp och fötterna ner.

"Vad skriver man när ord inte är tillräckliga, hur många och väl valda de än är? Oavsett ordföljden, stavelsernas rytm, textens nyanser och förmåga att fånga intresset hos den som ser bokstäverna så är uppgiften omöjlig - livet nu är ett annat liv samtidigt som det är vad det alltid har varit - och i den komplexiteten ligger utopin: Det går inte att beskriva vad som hänt, förklara hur det känns, för jag förstår det inte själv ibland. Och känslan är helt ny, livets förutsättningar för alltid förändrade och förlusten totalt obeskrivbar, så jag ska inte ens försöka."

Stycket ovan skrev jag för flera månader sen tror jag. Sen blev det inte mer.

Samtidigt ska det sägas att jag mår bra. Och har gjort hela tiden. Så bra man kan må när någon nära har dött, tror jag. Jag upplever en normal sorgeprocess skulle jag tro. Jag känner livslust och framtidstro. Men det är bedrövligt och sorgligt och tomt och tråkigt ändå. Och orättvist och synd om mig också, även om de känslorna är väldigt sällsynta. Det är ett spektrum av känslor som verkligen sträcker sig som längs en berg- och dalbana.

Min mamma var så bra. Och hon betydde och betyder så otroligt mycket för mig. Hon var som en trygg hamn att alltid återvända till, ja det kanske alla mammor är. Hon var som livets förutsättning, både bokstavligen - jag hade ju inte funnits utan henne - men framförallt för att hon alltid fanns där i mitt liv, oavsett om allt annat i mitt liv förändrades så var hon kvar. Nu är hon inte det. Och det känns så himla jobbigt. Får jag leva ett långt liv så är det många år, så många år utan henne. Fattar inte hur jag ska klara det, men jag kommer ju klara det, för att jag måste det.

Ja, bra var hon, givetvis med sina fel och brister, men bra. Jag har henne att tacka för så himla mycket. Älskade mamma. Och sen känns det så jävligt för hennes skull, för hon ville leva, hon ville inte bli bara 61, hon ville gå i pension och bli mormor och plocka bär många somrar till. Och se Rom. Och hon ville fortsätta vara med oss, med mig och min syster, följa oss genom livet och fira högtider med oss och dela vardagliga stunder med oss framför tvn i en fåtölj där hon kunde luta sig bakåt och vila ryggen och ha stöd för benen och de onda knäna. Hon hade velat ringa till mig varje dag fortfarande och alla dagar framöver men det fick hon inte, hon var tvungen att lämna oss och jag hoppas innerligt att det var för att någon behövde henne bättre. Kanske alla barn i himlen som inte fick bli vuxna här, för min mamma var helt fantastisk med barn. Hon charmade dem och blev kompis med dem. Så kanske gör hon det nu, och plockar hallon med Gun-Britt i himlens hallonskog, och har Kia och Ruffa med sig. Allt som tröstar funkar, och den tanken är för mig väldigt tröstande. Så jag hoppas på en traditionell himmel där allt är bra och där mamma är tills jag kommer dit. Som när Skorpan och Jonatan träffas igen i Nangijala. Jag grinar alltid till den filmscenen.

Det finns så mycket att säga, men nu har jag skrivit nåt i alla fall.

Mamma. Jag saknar dig, jag älskar dig.