Ont.
Nu är det jag, Marit, Annika, Anna och Fröken Li, vad hon nu heter.
Det har hänt så mycket.
Jag har varit i Stockholm. Äntligen fått shoppa loss på Goodstore, shoppa som är mitt hatord och allt. Ost som smälter och salta rökiga bitar blev carbonara när jag kom hem. Det var gott, och fett, hade nästan glömt hur flottig mat kan vara. Tror mycket man äter som nästan-vegan per automatik blir oflottigt. I Stockholm skrattade jag mycket, jag hade röda skor och en grön pin med djurrättsbudskap.
Jag har blivit gudmor, eller fadder som det också heter. Det var så fint så fint och jag saknar dem varje dag, kanske det närmaste egna barn jag nånsin kommer. Både tant, moster och gudmor eller fadder är jag åt dem. På dopet åt jag smörgåstårta och den var inte djurvänlig (men himla god trots det). Nästa gång det vankas dop är jag vegan.
Jag har varit på Urkult, där var det coola människor. Jag är inte så cool. Men jag gör så gott jag kan. Där lyssnade jag inte så mycket på musiken som jag hade velat men jag träffade såna som tänkte som jag och såna som inte gjorde det och jag var mer socialt skillad när jag åkte därifrån, mitt i natten en natt för tidigt för vi vägrade blött minitält ännu några frusna timmar.
Jag har jobbat, och jobbar fortfarande än så länge på ett nytt ställe. Det finns så mycket fint att säga om människorna där, om lärdomarna man gör, om ögonblicken man minns. De är så utsatta, vi är så lika, det skulle kunna vara jag, alla vill bli sedda, lyckan i deras ögon, ångesten som skrapar och bankar och rinner över och är utanpå, de är som barn, vi är alla som barn, vi och dom, personal och brukare, stämplar som delar upp när så mycket mer förenar. Jag är så glad och tacksam för mitt jobb, ska man jobba och det ska man ju är det ett privilegium att få vara där.
Min pappa har varit här. Han var här länge. Nu bor han nära.
Sen vet jag inte. Jag vet faktiskt inte. Men jag kom att tänka på en textrad ur en låt av Lisa Ekdahl häromdagen, hon som sjöng vem vet inte du vem vet inte jag för typ halva mitt liv sen. Det var inte en rad ur den låten, utan från nån annan låt på skivan som jag köpte när nittiotalet var ungt. Såhär gick den:
Passion av det slaget är en nåd som drabbar få
det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå.
tisdag 6 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
älskar den låten av fröken Ekdahl :) eller hela den skivan är egentligen bra!
Vilket underbart inlägg, jag blir glad av att läsa det. Glad för mitt privilegium att få ha dig i mitt liv <3
Skicka en kommentar